καί νύ κε δὴ πάντας ὄλεσαν καὶ θῆκαν ἀνόστους,
εἰ μὴ Ἀθηναίη, κούρη Διὸς αἰγιόχοιο,
ἤϋσεν φωνῇ, κατὰ δ’ ἔσχεθε λαὸν ἅπαντα·
“ἴσχεσθε πτολέμου, Ἰθακήσιοι, ἀργαλέοιο,
ὥς κεν ἀναιμωτί γε διακρινθῆτε τάχιστα.”
ὣς φάτ’ Ἀθηναίη, τοὺς δὲ χλωρὸν δέος εἷλε·
τῶν δ’ ἄρα δεισάντων ἐκ χειρῶν ἔπτατο τεύχεα,
πάντα δ’ ἐπὶ χθονὶ πῖπτε, θεᾶς ὄπα φωνησάσης·
πρὸς δὲ πόλιν τρωπῶντο λιλαιόμενοι βιότοιο.
—Homer, Odyssey 24.528-536
“ars mihi non tanti est; valeas, mea tibia” dixi:
excipit abiectam caespite ripa suo.
inventam satyrus primum miratur, et usum
nescit, et inflatam sentit habere sonum;
et modo dimittit digitis, modo concipit auras,
iamque inter nymphas arte superbus erat:
provocat et Phoebum. Phoebo superante pependit;
caesa recesserunt a cute membra sua.
sum tamen inventrix auctorque ego carminis huius:
hoc est cur nostros ars colat ista dies.
—Ovid, Fasti 6.701-710 (June 13)
Leave a comment